70 år åt skogen

OKN:s damer i starten

I klubbens barndom var det damerna som var de starkaste och även stod för de bästa resultaten.

Plats och tidpunkt för den här bilden är okänd. Om vi antar att fotot är taget på en tävling, så går det att komma med en bra gissning på 1949 eller 1950.

Personerna är fr.v. Berta Hallqvist, okänd (möjligen Gun Strandberg, syster till Anna), Gillis Nilsson, Anna Strandberg och Karin Naeslund. Berta, Anna och Karin vann DM i lag 1950, kanske är fotot taget då. Samma löpare var 3:a på kavle-DM 1949 så det är en annan möjlighet.

Anna Strandberg blev OK Nolaskogsarnas första DM-segrare då hon vann 1948 och därmed också säkrade en SM-resa. På SM i Halland gick det mindre bra och hon bröt loppet. Anledningen är inte känd, men man kan anta att terrängtypen var helt främmande. Anna var också en bra skidåkare i Vårby IK. Hon vann flera SM-guld i lag och stafett ihop med den tidens stjärna Märta Norberg. Anna gjorde en fin come-back på 1970-talet som Anna Nilsson (gift med Gillis), då i Husums IF, med bl.a. etappsegrar på O-Ringen.

Berta Hallqvist var även hon mycket bra skidåkare. Hon vann faktiskt fler SM-guld på skidor än Anna, ca 10 stycken har jag fått det till, både för Friska Viljor och Vårby. T.ex. den historiska första SM-stafetten för damer 1951 där segrarlaget var Berta, Anna och Märta. Inom orienteringen blev det för Bertas del flera DM-medaljer och segrar i ångermanländska tävlingar, men inga SM-lopp har hittats.

Karin Naeslund var med i OKN:s första styrelse. Att hitta kvinnor i idrottsstyrelser under den tidsepoken är ovanligt, så här var Karin en föregångare. Hon var ordinarie ledamot i klubbstyrelsen under 7 år och därefter suppleant i 3 år. Meriterna som aktiv är för hennes del några DM-medaljer i lag och budkavle.

Visst ser de ut att ha det härligt i gräset med kaffe och matsäck efter avklarade orienteringslopp! 

Tiomila 2010

Fotot är taget 1 maj 2010 då Tiomila gick i Finspång. För OK Nolaskogsarnas del blev det en minnesvärd tävling och då pratar vi om ungdomskavlen. Eftersom vi hade många ambitiösa och kunniga ungdomar, så var det trots någon skada och någon förkylning inga problem med att ställa två lag på startlinjen.

Extra spännande blev det att följa lag 1. Vi låter löparna i sträckordning berätta om vad de minns så här knappt 8 år senare.

Stina Magnusson, sträcka 1:

”Åh vilken rolig dag det var! Fattade inte att alla andra hade annan variant av laguppställning, så jag minns att jag var ganska besviken att vi låg så långt ner efter min sträcka. Jag hade ändå gjort ett lopp jag var nöjd med. Kommer även ihåg Johannas ’ok bra jobbat’ till Ludvig på det hon hörde ’jag plockade 17(?)’ när det var typ 117.” Det Stina syftar på med laguppställningarna var att de flesta klubbar hade killar på 1:a eller 2:a sträckan. Vi får veta längre ner hur många platser det nu var som Ludvig plockade.

Växlingsplacering 157 efter sträcka 1.

Johanna Näslund, sträcka 2:

”Det klaraste minnet är absolut det som Stina nämnde, att jag på väg från duschen mötte Ludde och hörde heeelt fel. Jag tyckte att han hade gjort en kanonbra insats, men sen visade det sig att han hade gjort en så mycket bättre prestation än jag någonsin hade kunnat tänka mig! Sen möttes jag av spända klubbkamrater, som tillsammans med en speaker som var helt till sig, berättade att Marcus Andersson från OK Nolaskogsarna (!) var med i striden om topplaceringarna. Eftersom vi låg längre bak i fältet från tidigare sträckor var vi inte ett av lagen som följdes med GPS och det var därför extra nervöst att se hur fort Marcus hade sprungit mellan de olika passeringarna och hur många placeringar han hade tagit.
Min egen insats var godkänd, men jag minns att jag var missnöjd att jag inte orkade springa fortare och plåga mig lite extra för att hänga med alla rappa löpare på den lätta banan.
Annars minns jag en enorm glädje och stolthet att få kliva upp på scenen och ta emot 10mila-plaketten - så mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig!”

Växlingsplacering 156 efter sträcka 2. Helt enligt taktiken!

Ludvig Åhlund, sträcka 3:

”Jag minns att det var en helt magisk laginsats där alla gjorde bra lopp och att vi hade en smart taktik i laguppställningen som jag tror var optimal. Jag var i duschen när Marcus gick i mål och trodde inte mina öron när jag hörde placeringen! Jag hade en bra känsla hela mitt lopp och märkte att jag plockade många platser, men trodde aldrig att det skulle räcka så långt som det gjorde i slutändan. Det var mäktigt att gå upp på scen på prisutdelningen och motta en 10mila-plakett, den ligger nu längst fram prishyllan hemma i pojkrummet.”

Växlingplacering 20 efter sträcka 3. Ludvig var sträcksnabbast.

Marcus Andersson, sträcka 4:

”Jag minns också att både Johanna och Stina var nöjda med sina lopp när de kom i mål och att vi då visste att vi hade fått en bra start. De hängde med väldigt bra trots att flera lag använde sina absoluta topplöpare. På förhand trodde vi också att Ludde skulle ha en bra chans att plocka placeringar på tredje sträckan, men att det skulle bli så många som det blev var det nog ingen som trodde. Det var verkligen ett grymt lopp.

Jag minns faktiskt min egen sträcka otroligt väl. Det var flera delar som stack ut. Tidigt i loppet slog jag knäet i en sten så pass allvarligt att jag först trodde att jag inte skulle kunna fortsätta att springa, men snart var jag igång igen. Mitt tydligaste minne är nog ändå att jag tappade bort mig på en långsträcka, men snabbt lyckades läsa in mig igen – på en kolbotten... Det är nog den enda gången det någonsin har hänt. Dessutom såg jag inte en enda löpare som jag kunde placera som konkurrent under hela loppet, så jag hade verkligen ingen koll på resultatet när jag spurtade i mål. Jag hade gjort en ganska bra sistasträcka men trodde inte att resultatet var så bra, men när jag ändå såg att vi bara var en dryg minut från segern så blev jag lite besviken. Nog hade jag kunnat springa en minut snabbare. Men det var såklart mest roligt med en så bra genomförd stafett rakt igenom! Häftigt med en så bra placering – och riktigt härlig lagkänsla på det ”

Marcus gick i mål som 7:a.  Mycket riktigt så var vi 1.05 ifrån segern, men det var också tätt bakåt i den spännande tävlingen. I klubbens andra lag sprang Henrik Näslund, Elin Wickberg, Hugo Eriksson och Lina Åhlund och där blev placeringen 218.

1 Raumar Orientering NOR 2:14:02

Magne Haga 30:06, Karoline Sønsterudbråten 25:19, Line Maria H Melby 36:29, Vetle Christiansen 42:08

7 OK Nolaskogsarna SWE 2:15:07

Stina Magnusson 39:44, Johanna Näslund 28:38, Ludvig Åhlund 27:44, Marcus Andersson 39:01

Fotnot: När den här texten sätts samman, så har just en av segrarnas, Magne Haga, storasyster Ragnhild tagit dubbla OS-guld på skidor i Pyeongchang.

Fritz, Stig och Sven

Bilden är från 16 september 1956. Spurten gäller en 4:e plats i budkavle-DM som arrangerades av T3 IF med mål i  Lo, Ådalen. Längst till vänster står Stig Magnusson och hejar på klubbkompisen Fritz Lidström i OK Nolaskogsarna (observera den dåtida klubbtröjan som var svart). Den Fritz spurtar mot är Sven Westman, Sidensjö IK. Pappa Stig brukade hålla den här för den hårdaste spurt han sett. Vi ser att Fritz är steget före och det var han även ända in i mål. Sven var en av dåtidens bästa orienterare med hög kapacitet, som ofta vann med stora marginaler när orienteringen stämde.

Året efter sprang alla tre i samma lag, när Sven bytte klubb. Det var ett starkt budkavlelag, med förhoppningar om att lyckas i stora sammanhang. Hur gick det med det frågar vi Fritz? -”Nej, vi fick det aldrig att stämma helt, alltid var det något som krånglade, men visst fanns chanserna där.”

-”Jag minns första SM-kavlen vi ställde upp i som var skidO-SM i Uppland. Vi var alla mycket vältränade. Vi hade haft träningar i skidorientering varje vecka hela vintern och dessutom med långa banor. Jag och Nisse Svensson åkte sträcka 1 och det var en nattsträcka.”

(fotnot: på den tiden var det tillåtet att åka med två löpare på str. 1. Man bar med sig en budkavle (ung. som en stafettpinne, se Svens tröja på fotot ovan) och kunde skicka över kavlen mellan varandra under loppet. Det var när kavlen lämnades över vid växeln som andra sträckan fick ge sig ut.)

-”Sträckan var 31 km och hade tre kontroller och speciellt sträckan till 2:an var lång nämligen 17 km. Jag började att titta från början på sträckan och sedan från slutet och till slut hittade jag vägval som möttes. Vi blev ensamma om vårt vägval men det fungerade bra. Jag skötte orienteringen mestadels, men på slutet fick Nisse, som var den bättre skidåkaren, ta kavlen och åka in mot växeln.”

Skidorientering budkavle-SM 1957. Sträcka 1 och 2 med inritade vägval. Sträckan 2 ansågs ”knepig med massor av vägval” och den innehöll också hela sex kontroller.

OK Nolaskogsarna låg 8:a efter sträckan (åktid 3.21!). Stig åkte andra och då var placeringen 10 med esset Sven kvar. Men Sven var förkyld! Stig brukade säga att ”hade Sven varit frisk den gången så hade vi vunnit, för ingen tog Sven på skidor i den formen”.  Vad har Sven att säga om tävlingen?

-”Det stämmer att jag var vältränad men också att jag hade blivit förkyld. Egentligen var det vansinne att jag åkte och det var bestämt innan att om Stig var mer än 15 minuter efter så skulle jag inte starta. Jag koncentrerade mig på kartan och speciellt på den långa sträckan till tvåan var det fin kartläsning längs vägarna. Jag hade bara några hundra meter upp till den kontrollen, men då började jag blöda näsblod! När jag stannade till för att stoppa blodflödet, så kom det en åkare bakifrån. Han hann upp till kontrollen och tillbaka igen medan jag stod kvar. På min fråga så svarade han att han med hjälp av avsaknad av spår räknat ut att han var först (otaktiskt kan man tycka). Detta var Hallstahammars lag som till slut vann”.

-”Jag fick stopp på näsblodet och åkte vidare men var totalt slut vid målgång. Efteråt blev jag sängliggande. Visst tror jag att vi varit svenska mästare om jag varit frisk”, avslutar Sven på sitt karaktäristiska sätt.

Slutplaceringen blev 18 och vi kanske ska tillägga att det var betydligt fler deltagande lag då jämfört med nuförtiden.

Samma år åkte man till Småland för fotorienteringsvarianten av budkavle-SM. Här fick Stig ta första. –”Stig märkte vid starten att han hade glömt sina löparskor och blev tvungen att ta sin vanliga skor som han gick i”, berättar Fritz. –”Men det gick bra för honom på nattsträckan. Han var illa ute när han blev efter klungan på ett ställe, men stannade då och lyssnade för att höra var klungan drog fram, valde rätt och tog sig sedan upp mot täten. Själv var jag på sträcka 2 med i en bra klunga med den tidens stjärnlöpare Long-John från Hedemora och Frisk från Kullingshof. Det gick undan. På slutet delade sig Long-John och Frisk. Vem skulle jag välja? Jag valde Frisk, men det var fel för det blev bom. På sista hade sedan Sven för ovanlighetens skull inte samma fart som de övriga.”

-”Den tävlingen sprang vi mycket i klungor, men annars tycker jag att vi ofta tog egna vägval på tävlingar och gick vår egna vägar för sakens skull, vilket ofta inte var den bästa taktiken”.

-”På hemvägen satt Nisse och jag mest och var rädda. Sven och Stig turades om att köra bilen och det var gasen i botten med dom herrarna vid ratten”.

DM-kavle skidO 1958 – samtliga 3 sträckor

Så här skrev Stig i OK Nolaskogsarnas 50—årsbok: ”När det gällde Sven gjorde Mauritz (anm: Mauritz Bylund, klubbledare) honom en tjänst som kanske blev en gentjänst för klubben genom att medverka till att Sven blev egen företagare (bilverkstad). Arbetet tog hans tid i sådan utsträckning att en strålande orienterare slutade blomma i förtid.”

Kanske det stämmer, för på skidorienteringens DM-kavle 1958 så tog Sven fram skidorna kvällen innan, alltså 0 mil skidåkning i benen!  –”Jag plockade ner skidorna från logen och grundvallade dom”, säger Sven. Nu ordnade kompisarna Nisse och Fritz en rejäl ledning på första sträckan som kördes i mörker. Fritz orienteringsskicklighet hade givit utslag. Stig, som under natten kört bil från Stockholm och med få timmars sömn som uppladdning, behöll ledningen inför sista sträckan. –”Det var mycket åkning längs isiga vägar och jag åkte mest och väntade att de andra skulle komma ikapp. Men det gjorde dom inte”, säger Sven som alltså bärgade segern. Hans åktid var 3.32 och totaltiden för laget över 11 timmar.

Stig växlar med ”skällan” (budkavlen) till Sven på DM-kavle skidO 1958.

Fritz minns en händelse från andra växeln. –”Nordingrås alla tre lag syntes på håll komma in mot växlingen. -Nu håller alla käft, sa OKN-ledaren Mauritz Bylund. Alla lydde, även Nordingrås slutman Arne Vestin. Tur var det, för det blev som Mauritz hade på känn, nämligen att de tre inte uppfattade att de var framme utan åkte en extrarunda längs vägen.” Enligt ett referat tog detta mellan 11 och 17 minuter för Nordingrå-åkarna att rätta till.

Segrarlaget DM-kavle skidO 1958. Stig Magnusson, Sven Westman, Nisse Svensson, Fritz Lidström.

Tävlingarna har förändrats en hel del genom åren.  T. ex. var NM en viktig tävling ända in på 1980-talet, där det gällde att kvala in till distriktslaget för att få starta. En annan dåtida stortävling som helt har försvunnit är Triangelmatchen. Där sprang de bästa löparna från tre distrikt, Ångermanland. Medelpad och Jämtland/Härjedalen och det var en merit att ta hem segern. Man räknade också lagtider bland klubbarna. Här tog OK Nolaskogsarna en seger när Östersund arrangerade.

Segrarlag Triangelmatchen

Fritz kommer ihåg –”Det var Stig som placerade sig bäst av oss. Men näst sista kontrollen var skum, annars hade nog Sven vunnit även individuellt. Vi var många som tyckte att den skärmen satt på fel sida en bäck. Det kunde vara så lite då och då på gamla 100 000-delens tid”.  Sven minns också tävlingen och omständigheterna –”Jag hade vunnit terräng-DM just innan och var i toppform. Det gick verkligen bra fram till den kontrollmyren, där jag hade otur med vägvalet. Jag valde vänster och blev ställd, men de som sprang höger ramlade istället på skärmen innan bäcken.” Ett samtida refererat ger samma bild, att Sven tappade 20 minuter på näst sista och var 10 minuter efter segraren. Skribenten J-O Ericsson, som själv sprang, ger följande beskrivning beträffande Svens framfart: ”Undertecknad hade det tvivelaktiga nöjet att bli omsprungen av Sven ”Snabblöpare” och den saken är fullt klar, att någon överman vad beträffar själva löpningen har inte Sven i denna del av Sverige…”

Björn Johansson, Mats Domeij och Håkan Back.

Det här fotot togs troligen den 1 juli 1973, efter hemkomst från Hälsingekavlen. Platsen vet vi är en grässlänt på Carlgrensv. och fotograf Stig Magnusson. Laget hade dagen innan vunnit H15-16.

Björn får inleda: -”OK Nolaskogsarna hade ett starkt ungdomsgäng på killsidan i början av 1970-talet. Vi var generationen som började orientera i skarven mellan kartor med grön respektive vit färg för skogsmark. Våra förebilder i klubben var många och profilstarka. Både vi yngre och orienteringssporten utvecklades snabbt. "Kompass och stega" predikade våra äldre ledare. Kartläsning och höjdkurvor ville vi ungdomar lära oss.”

Hälsingekavlen var en av de få stora stafetterna med ungdomsklasser på den tiden. Ungdomarna sprang på dagen och på kvällskvisten startade sedan herrkavlen som pågick under hela natten. Ganska lika som ett nutida Tiomila. För nutida ungdomar kan det vara svårt att förstå storleken på den här norrlandsbudkavlen. 1973 startade i H15-16 över tre ogafflade sträckor 68 lag. OK Nolaskogsarna hade två lag på plats och förutom det redan nämnda så sprang Mats Lidström, Peter Fällman och Per Magnusson i lag 2. För fullständighetens skull kan vi också namnge H20-laget: Håkan Bergström, Ulf Persson och Erik Karlsson.

-”Vi visste att vi hade ett bra lag, men respekten för storklubbarna söderifrån var stor. Ännu större var nervositeten när vi förstasträckslöpare lotsades iväg till startplatsen.”, berättar Björn.  -”Efter ett par rejält kuperade kilometrar passerade jag och Tommy Bond i Bjursås OK radiokontrollen uppe på Tjuvberget helt ensamma i täten. Enormt spännande! I sluttningen på väg tillbaka mot målet kom en bom på några minuter. Borde ha kört kompass och stegat... Missen grämde mig men chansen fanns kvar.”

Visst fanns chansen kvar. Björn växlade på 19:e plats, 1.33 efter täten. Mats Domeij tog sedan vid och förde laget upp till ledning! Så var det upp till Håkan Back att förvalta utgångsläget. Vi frågar Håkan om det gick lugnt och säkert? Det var ju flera lag bara sekunder efter vid växlingen?

-”Nej, det gick väldigt fort och väldigt fel för mig från början”, minns Håkan så här knappt 45 år efteråt. –”Som tur var så hakade dom andra lagen på. Sedan insåg dom väl att den där OKN-löparen kunde man inte lita på och tog istället egna vägval. Men då började jag också orientera bra”.

-”Det var spännande att komma till förvarningskontrollen, för jag visste inte säkert om jag var först.”, avslutar Håkan.

Men så var det alltså och segern togs med en knapp minut före Söderhamns OK.

-”Det kändes jättestort att ha vunnit Hälsingekavlen!”, kommenterar Björn.

På kvällen startade stora Hälsingekavlen och både Håkan och Björn fick chansen att debutera i klubbens seniorlag. Laget var som följer: Nicko Lukka, Tord Nordström, Håkan Back, Bengt Arnebrant, Björn Johansson, Håkan Bergström, Torsten Vestman.

De unga skötte sig bra. Efter 3 sträckor låg seniorlaget 8:a, 25 sekunder efter täten. Vi kan rädda en historia från Håkans sträcka till eftervärlden: -”Vi hade fått lära oss att vi skulle hänga med klungan så det gjorde jag. På slutet bommades det på en kontroll. Jag visste var vi var, men vågade inte springa iväg ensam och ta kontrollen. Att vara några sekunder före till växling skulle inte heller gett laget något. Istället gick jag fram till ”senioren i storlaget” och sa att jag kan visa var vi är. Så styrde han sedan hela klungan rätt.” Björn minns att han på sin sträcka hängde Järfälla OK. Naturligt, eftersom de vunnit Tiomila året innan.

Hur det gick det sedan med OL-karriärerna för grabbarna? Här kommer en personlig sammanfattning från en som var andralagslöpare 1973.

Björn var aktiv elitlöpare ända upp som senior. Bra nattlöpare som tog en 14:e plats på natt-SM som H21:a. Björn var drivande i OK Nolaskogsarna som ledare, kartritare, banläggare m.m. ända fram till sin flytt till Umeå där han nu är verksam i Umeå OK.

Björn på väg in mot seger på ett natt-DM.

Mats var mycket bra som ungdom. Jag minns ÖA-rubriken ”Mats Domeij går inte att stoppa” när han tog sin 7:e raka seger 1972. Mats var konditionsstark och även bra skidåkare. Nu blev det så småningom andra intressen som tog över, t.ex. studier. Som junior och senior finns några medaljer från DM-kavlar som meriter. Mats kom tillbaka till Ö-vik efter studietiden och hade en advokatfirma samtidigt som han gjorde en insats för OK Nolaskogsarna genom att sitta med i klubbstyrelsen.

Håkan var också skidåkare och framgångsrik i både orientering och skidorientering. Som 16-åring vann han den internationella skidorienteringen i Sundsvall som kunde jämställas med ett SM. I orientering hade han tillsammans med Björn och Per ett par starter på junior-SM-kavlar med 15:e plats som bäst. På junior-SM i orientering individuellt var en 14:e plats det bästa. Efter flytt till Stockholm blev det sedan inte mycket orienterat för honom.

Jag frågar Håkan vad han minns av OL-epoken. –”Vi var ett bra gäng som höll på. Jag tränade bra för att omgivningen var så inspirerande i klubben. Det var alla åldrar som tränade ihop, ungdomar, seniorer och äldre.”

-”Jag har haft nytta hela livet av mitt orienterande”, avslutar Håkan. Och det känns också som en bra avslutning på den här artikeln.

Alla på bilden fr.v. Monika Byström (Westerlund), Erika Domeij, Susanne Schön, Mikael Jonsson, Marie Rytterstedt, Malin Jonsson, Kurt Johansson, Anders Byström, Fredrik Forsgren, Robert Ahlberg, Christer Ahlberg, Henrik Norberg, Johan Sjödin, Patrik Fors, Jon Fors, Karin Danielsson, Anders Danielsson, Berit Schön, Anette Nylén, Anna Danielsson (Quayle) och Sven-Olov Nylén.

Foto är från april 1988 och det är taget just innan avresa till läger i Enköping. Kurt Johansson, ungdomsledare, är förväntansfull liksom förstås ungdomarna. Han hade fixat för att få till lägret och nu var det dags att ge sig iväg. –”Jag hade funderat på idén att åka på vårläger med ungdomarna. När jag sedan i Vårbyspåret träffade på en skidtränare från Enköping, så passade jag på att fråga. De hade en lämplig klubbstuga med kartor i närheten så då föll allt på plats.”, berättar Kurt.

Kurt var i många år huvudansvarig för ungdomskommittén. Vi minns det som en väldigt stark period för OK Nolaskogsarnas ungdomar. Hur lyckades ni så bra undrar jag? –”Vi hade ledare som fungerade bra gentemot ungdomarna. Så här direkt minns jag Kalle Jonsson och S-O Nylén som jag jobbade ihop med. Sedan var Jörgen Nylén mycket hjälpsam. Men det var förstås många andra också”, svarar Kurt. –”När sedan ungdomarna kom ut och tävlade och fick känna på tävlingsglädjen, så gjorde denna att de fortsatte. Andra saker som vi införde var året-runt-aktiviteter. Det var teori på vintern och gympa i Domsjöskolan”

Vårlägret blev en succé och det blev en fortsättning. Kurt räknar upp Sala, Avesta, Kristinehamn, Uppsala, Norge och Åland som lägerplatser de kommande åren. –”Vårlägren var viktiga. Vi kände alla en stark motivation när vi kom tillbaka efter ett läger. Jag jobbade flitigt med att allteftersom hitta klubbar som vi kunde samarbeta med”.

Då måste det finnas många historier från lägren? –”Jo visst gör det. Första året så gick bussen sönder i Söderhamn på nedresan. Den gången hade vi hyrd chaufför, men senare var det mestadels Hasse Forsberg som körde. I Söderhamn fick vi vänta in en ersättningsbuss och kom fram till Enköping mitt i natten. Ändå gav sig några av de äldre ungdomarna ut direkt på en löptur!”

”På Norgelägret så var det barmark när vi kom fram, men under första natten snöade det ganska rejält. Vi fick sedan orientera i snö, men övningar fick vi till ändå.”

Kurt Johansson t.v. och Hannes Westerström. Starka ledarkrafter!

Hann du med att orientera själv också? –”Till viss del. Det finns en sak som jag är stolt över som orienterare och det var att jag 1994 vann DM-budkavle för H165 tillsammans med Åke Hörnkvist och Stig Magnusson. Ett minne från loppet var en svår sträcka på skrå snett utför mot en sten och den spikade jag när de andra lagen bommade”.

-"En annan sak jag känner stolthet över är att jag 1988 var med och startade upp klubbens deltagande på 25-manna. Där var jag sedan under flera år coach och såg till att alla var på plats när det var dags för växling. Här har jag en tydlig minnesbild från när våra ungdomar Malin Jonsson, Anders Danielsson och Johan Sjödin (anm. 3 parallellsträckor då) kom som på ett pärlband på upploppet. En perfekt växling! Då kände jag glädje!"

OKN-TRION som tog distriktets första medalj i ett budkavle-SM. Anna Danielsson, Susanne Schön och Malin Jonsson.

Tidningsurklippet hjälper oss att räkna ut fotodatum, nämligen 11 september 1994. Platsen heter Mossbacka och ligger öster om Landvetters flygplats. På bilden syns fr.v. Susanne Schön, Anna Danielsson (Quayle) och Malin Jonsson. De har precis tagit ett SM-brons i stafett för D20. OK Nolaskogsarnas första i budkavle (däremot så stämmer inte uppgifterna i artikeln att det skulle vara Ångermanlands första, där hann Brännan före 1961-1962 med två medaljer).

Vi tar det från början. Enligt ÖA så inledde Susanne ”stabilt, men hon kände sig hängig på morgonen”. Hur var det egentligen, frågar jag henne? –Jag minns inte! Jag kommer inte ihåg något från loppet eller tävlingen överhuvudtaget, blir hennes glada och rättframma svar. Alltså får vi förlita oss på ÖA:s version. Susanne var 3.27 min efter täten så det var en bra start.

På sträcka 2 avancerade ”blott 17-åriga Jonsson” (ÖA:s formulering) till 10:e plats genom att ha 3:e bästa sträcktid. Fortfarande var avståndet till täten ca. 3½ min.–Jag minns ett ögonblick från mitt lopp då jag i ett risigt parti lyckades smita in till en kontroll när några andra inte såg. De snurrade vidare medan jag fortsatte, berättar Malin.

Anna tog vid. –Jag kände att chansen fanns och kom ikapp lag allteftersom. De två andra huvudkonkurrenterna var jag ifatt när det var ett par kontroller kvar. Det var Emma Dahlstedt, Strängnäs-Malmby och Pia Birkebaek, Falkenberg. Båda var kompisar till mig i juniorlandslaget och jag hade viss respekt för dem. Då kände jag mig nöjd så långt, kanske alltför nöjd, även om jag inte kunde veta att vi var först, säger Anna. ”In mot sista kontrollen tog jag en egen väg men det blev en liten sväng in mot skärmen så jag var efter vid stämplingen.

8 sekunder från guldet! Men det var nöjda och glada lagkompisar, för visst var medaljen en överraskning?  –Kvällen innan hade vi sagt till varandra att om vi alla gjorde bra ifrån oss dagen efter, så kunde vi komma på pallen, minns Malin. Men många runtomkring var överraskade. På prisutdelningen fick jag höra kommentaren ’Hur kunde ni komma på pallen? Jag som inte trodde att ni hade ett lag ens’.

Dåvarande ordföranden Fritz Lidström hade också en träffande kommentar i klubbtidningen då han sa -Vi får inte glömma bort att budkavlen gick i Göteborg i en terräng som inte alls passar oss, vilket bara höjer prestationen.

Damjuniorerna följde upp bronset genom att året efter ta silver. Även då var det en kamp mot Strängnäs-Malmby och återigen var det Anna som gav Emma Dahlstedt en fight på sista sträckan.

Hur gick det sedan med tjejernas orienterande och vad de har för kontakt med sporten?

Susanne Hartley bor i Vendelsö. Hon är medlem i Haninge SOK och håller på att introducera nästa generation i sporten, nämligen döttrarna som är 7 och 9 år. Annars känns det som att du slutade med orientering ganska tidigt? frågar jag henne. –Ja, det stämmer. Det var aldrig aktuellt med någon seniorsatsning. Man kan säga att jag var nöjd med att vara bra, men sista viljan att bli bäst, den hade jag inte.  Några resultat som D21:a hittar vi ändå och ett av de sista loppen gav en seger i stafett på Norrlandsmästerskapen 1997. Bästa individuella SM-placeringen som junior hade Susanne 1993 då hon var 12:a. Sedan hjälpte hon vår klubb på 25-manna 2013 med ett inhopp i vårt andra lag. OL-kunnandet fanns kvar!

Vad har du för minnen från orienterandet i OKN? –Det var en stor del av hela min uppväxt och av vardagslivet. Min kompiskrets fanns där. En massa glada ögonblicksminnen finns också förstås, t.ex. från Vålådalen och Spanienläger.

Malin Jonsson får jag tag på kvällen före en OL-tävling som hon ska åka på tillsammans med sina två barn. På så sätt är hon lite i samma fas som Susanne. Malin med familj tävlar för OK Tyr i Karlstad. –Man kan säga att jag nu är med i en orienteringsfamilj, men det var jag inte som ung, säger Malin. Mina föräldrar hjälpte till med diverse i klubben, men var inte alltid med ut på tävling. Så där är jag tacksam för att klubben alltid såg till att jag fick skjuts.  Malin är också själv ungdomsledare och kan jämföra nu och då. –Jag minns väldigt mycket från min ungdomstid. Vårlägren med klubben (se 70 år åt skogen nr. 5), t.ex. det i Kristinehamn, ett ställe där jag nu ofta hamnar på tävling. 1:a Tiomilaresan då vi bodde i Thor-Leifs buss, 1: a skol-SM i Tierp då jag och Anders Danielsson fick klara oss själva. Överhuvudtaget så tycker jag orientering är fostrande i det avseendet. Man får lära sig att ta hand om sig själv. Malins bästa SM-placering för OK Nolaskogsarna var en 5:e plats på USM som D16. Liksom Susanne åker hon norrut för att springa O-Ringen till sommaren.

Anna Quayle ser vi alla fortfarande springa snabbt på träning och tävling. Det är kanske inte alla som känner till hennes tidigare orienteringsmeriter, så vi passar på med en snabbresumé. Anna är kanske den mest meriterade i klubben genom tiderna. O-Ringensegrar som ungdom och sedan bland de bästa i Sverige genom alla klasser är en kort sammanfattning.

Internationellt fick hon sin bästa merit på Nordiska mästerskapen 1995 med silvermedalj i stafett och en fin 6:e plats individuellt. I sista SM-loppet som junior tog hon ett efterlängtat guld som var OK Nolaskogsarnas (och otroligt nog även Ångermanlands) första i orientering. I SM för D21 är Annas bästa placering en 6:e plats, i australiensiska mästerskapen snäppet bättre där hon vunnit ett sprintguld.

”Nolaskogsarnas 2-mil” var en tävling som den nybildade klubben OK Nolaskogsarna tog över från FV. I OKN:s regi arrangerades den första gången 1949 och gick sedan 14 gånger till och med den sista gången 1967.

Som namnet antyder så var det ett kraftprov med långa segrartider. Banor och historier finns bevarade som vi kan ta en titt på. Jag ska direkt säga att det mest kommer att handla om karlar. För det första dröjde det till 1953 innan damerna kom med, för det andra var det få damer som sprang långt, för det tredje har jag inga damlöpare att fråga!

Bilden visar bana, angivelser och urklipp från tävlingen 1949. De små lapparna med KONTROLL 2 o.s.v. är de s.k. angivelserna. På den tiden fick man inte banan inritad utan kontrollerna skulle prickas in med hjälp av dessa beskrivningar. Det gällde att vara noggrann! Dessutom fick man bara en kontroll i taget. Det var först när man kom till 1:an som man fick veta var 2:an låg.

Sammanställningen är gjord av Rune Nordin, 6:a i tävlingen. Det är också hans vägval i rött som kan skymtas. Rune Nordin var en noggrann person som dokumenterade det mesta.

Axel Danielsson, segraren i oldboysklassen som syns på bild är värd ett omnämnande. Han var främst känd som skidorienterare och skidåkare (en gång bäste svensk i klassiska Holmenkollen). Som OL-merit kan nämnas att han vann Ångermanlands första natt-DM-segrare. Dessutom en bra historieberättare. Undertecknad minns ännu otroligt nog historien han berättade i Tiomilabussen 1970. Kanske fick Axel Vasaloppskänslor när det serverades blåbärssoppa och hårt bröd vid 4:e kontrollen!

Bana från 2-milen 1955 med mål i Galasjö

Vi hoppar till tävlingen 1955. Tävlingen hade en nyhet, det var nämligen nattstart! Anledningen är om man får tro referaten att natt-SM skulle arrangeras för första gången detta år och då välkomnades alla träningstillfällen. Fritz Lidström berättar –Det var dimma och svårorienterat p.g.a. det. Jag la på kompassen till 1:an (6 km). Det var ju en stor sjö mitt på. Vissa andra sprang kraftledningen runt. Sven Westman vann med 23 minuter och jag var 2:a. Brännan-orienteraren Viktor Rydkvist var på banan ihop med en annan löpare, men hamnade i dimman på fel sida om den smala sjön Tarmen. När dimman lättade en aning och de fick syn på varann igen, så var det plötsligt en sjö emellan dem.

Efter ett uppehåll som vi kan härröra till O-Ringen, så är det  nu dags igen. Den här gången blir det många bilder och lite text!

Daladubbeln har varit ett kul inslag för många av våra ungdomskullar. 2005 var första gången som vi var med och därefter har det blivit deltagande varje år.

Att ungdomarna haft kul ser vi inte minst på utklädningsvarianterna som dykt upp under långdistansen (patrull).  Flera goda resultat har också uppnåtts i kamp mot Sveriges bästa. Vi låter bilderna tala för sig själva!

På bilden fr.v: Ulrika Engström, Annika Jernberg, Siv Svahn, Eva Magnusson Övre: Tomas Nordlander, Per Magnusson, Mikael Langer, Anders Johansson, Jörgen Nylén, Jörgen Westman, Niclas Hällström

Årets Jukolatävling gick i Hollola utanför Lahti. För mig var det ett kärt återseende av terräng och målplats. Här hade nämligen OK Nolaskogsarna sin ”gyllene Jukolahelg” år 1987 och det ska den här upplagan av ”70 år åt skogen” handla om. Att det var en minnesvärd tävling kommer ni att märka på kommentarerna som följer.

Klubben hade både dam- och herrlag. I klubbtidningen kan man läsa att uppladdningen i Vasa bestod av boule, långpromenad och bastu.  Damtävlingen gick först, som vanligt i dagljus. Vårt lag med Ulrika, Annika, Eva och Siv kom 248. Eva (min syster för alla nutida som undrar) skrev i klubbtidningen och var glad över ”härligt väder, rolig OL-bana, trevliga människor och spänning”. Skapliga damlopp utan det lilla extra, om man får sammanfatta vad som skrevs i klubbtidningen.

Annika kommer till synes oberörd in på sträcka 2.

Terrängen var det vi brukar kalla gropterräng. Tallmo, men som vanligt lite sämre sikt i de finska skogarna än vad vi var vana med. Nattorienteringen kunde bli svår…

Damerna får ursäkta för den här gången kommer det mest att handla om herrtävlingen. Vi herrar hade ett bra Tiomila bakom oss. Det fanns många vältränade löpare att ta av och tur var det, för helgen innan skadade sig både Jan Näslund och Clas Engström som båda vara aktuella som lagmedlemmar.

1:a sträckan sprangs av Tomas Nordlander, pålitlig kavlelöpare, som under de följande åren skulle komma att göra många starka insatser. Nu var Tomas 19 år och hade precis ryckt in i lumpen. Vad minns du av Jukola 1987 Tomas? – Haha... ja, den gången. Noll koll. Inga kläder. Fick låna pengar av dig för att köpa en ren tröja och deo till hemresan. Sov i TV-rummet på Sthlms-färjan på hemvägen. Liftade till Falun och kom försent till uppställningen, vilket inte är bra redan andra veckan.

Jag känner igen berättelsen. – Men själva loppet då? frågar jag.  – Racet kommer jag inte ihåg. Tror det var kul och kaos och mjölksyra i starten som alltid, blir svaret. Undertecknad minns dock tydligt insatsen, för det var jag själv som stod i växlingsfållan och skulle ta vid. Tomas hade som vanligt sprungit bra och kom in som 120:e, drygt 5 min efter. Kanonstart tyckte jag. Vad jag då inte visste var att Tomas ändå hade haft en längre gaffling.

Tomas flyttade senare till Karlstad och intensifierade träningen och orienterandet men då i OK Tyr. Två 5:e platser på SM-kavle blev de bästa resultaten. Sedan sysslade han med multisport under många år. Nu i år blev det orienterings-comeback på O-Ringen. Där kämpade han länge i tätstriden i H50, så kunnandet finns kvar.

För min egen del gick loppet också fint. Det var nattsträcka och jag gjorde mitt eget lopp utan att titta på andra löpare. Nog såg jag vissa som stod stilla och funderade, men jag hade egentligen ingen känsla av hur jag låg till. Det brukar trots allt vara OK så länge man spikar. På näst sista blev det så ett tidstapp. Jag såg en kontrollykta på avstånd och tänkte att det antagligen inte var min. Sprang ändå fram och kollade koden som förstås var fel. Vid växlingen fick jag så höra att vi låg 9:a. Mycket överraskande, men jag hade som sagt haft innerkurva på vissa ställen.

Sträcka 2. Pers vägval.

Jag växlade till Mikael ”Micki” Langer på str. 3. Micki, numera matematikprofessor i Linköping, kunde vara disträ ibland i sitt orienterande. Ungefär som att ett matte-teorem tog plats i hjärnan och knuffade ut höjdkurvorna som borde fått vara där istället. Nu gjorde han sitt livs lopp! – Mikael, vad minns du från Jukola 1987 frågar jag. – Det är nästan det roligaste jag varit med om! svarar han. – Jag gick ut ensam. Det var kortsträcka till 1:an och det var kolsvart. Sedan var det en långsträcka till 2:an. Här fanns möjlighet till väglöpning och jag valde det alternativet. Från vägkröken in mot kontrollen så såg jag en massa lampor. Aj då, ikappsprungen, tänkte jag. (Det var förstås tvärtom, min anmärkning.) – I klungan som bildades fick jag sedan slita. Vid kontrollerna märkte jag att de finska funktionärerna lyste på nummerlapparna och antecknade. Kanske man gör så i Finland, tänkte jag, förstod inte varför. Vi som var vid målet visste anledningen. Det var tätt med radiorapporteringar och speakern rabblade på finska. Lagen i tätklungan räknades upp ”…Hiidenkiertäjät, NTHI, Ockelbo, Södertälje,Nålaskågsarna…”. Micki fortsätter – Jag började sladda på slutet och sista kilometern var jobbig. Skönt att nå upploppet och det var först då som jag begrep att jag inte hade klantat mig i början utan att jag hade kommit ikapp täten. Jag missade ingenting på banan. Vi låg nu 11:a, 1:33 efter täten. Mikael sprang liksom Tomas också O-Ringen 2018 och tyckte att orienteringstekniken var bekant. – Mina klubbkompisar trodde att jag fått se banorna innan, för jag sprang så mycket bättre än vad jag brukar göra i skogarna runt Linköping.

Mikael Langer på väg in till växling.

Sträcka 4 sprangs av Anders Johansson som dessutom var laguttagare. Anders minns samma glädje som Micki. – Min största upplevelse som orienterare! säger han idag. – Radiorapporteringar och förvarning skvallrade om att jag skulle få gå ut i täten, så det blev noggrann uppvärmning. Mycket adrenalin och rejäl tävlingskick av att gå ut som 11:a. Jag gjorde mitt eget lopp och var ensam större delen av loppet. Osäker ute på banan på hur vi låg till utan det var först på upploppet som man fick veta. Det var ett bra lopp orienteringsmässigt, några småbommar bara. Anders höll 11:e platsen men vi hade längre fram till täten. – Jag tänker på loppet varje år det är Jukola. Det var över 1100 deltagande lag och jag fick uppleva att växla som 11:e lag. Vår slutplacering från 1987 står sig också bra,  avslutar Anders sin betraktelse. Han bor nu i Umeå och springer då och då orientering för Umeå OK. Årets O-Ringenarrangörer får högt betyg av Anders som tycks ha varit nöjd med allt och framför allt den roliga orienteringen.

Den som tog vid på 5:e var Jörgen Nylén. Jörgen var då 18 år och kom in som reserv. Vi låter honom berätta om sitt lopp. – Först låg jag och var nervös i tältet. Jag hade ju hört hur vi låg till. Sedan när det blev dags för uppvärmning så var det lite overkligt att värma upp med Södertälje och andra topplag. Jag var orolig för jag hade lämnat pannlampan hemma och det var ännu mörkt. Minns inte om jag fick erbjudande om lampa, men det slutade hur som helst med att jag gav mig iväg utan. Kartläsningen funkade på de öppna ytorna men inne i skogen var det för mörkt, så till 1:an gick jag mest på kartminne. På väg till 3:an kom jag ut på ett öppet område och då såg jag gryningssolen samt att fåglarna kvittrade. En otrolig känsla och ett starkt minne, säger Jörgen. – Hur gick orienteringen som helhet? undrar jag. – Det var harmoni hela vägen! Jag betade av kontrollerna utan stress. På slutet blev det mycket folk runtomkring och då gjorde jag en bom, avslutar Jörgen som kom in som 35:a. Harmoni i orienteringen vet vi har varit Jörgens signum på budkavlar alltsedan detta lopp!

Idolbild på herrlaget.

Jörgen Westman hade sträcka 6. Jögga som alltid varit säker som orienterare gjorde bara en enda bom, men den var stor. –Jag hängde på en finne som sprang vansinnigt snabbt, alltför snabbt för att jag skulle kunna följa med på kartan som jag borde. När jag insåg att jag borde sansa mig så var det för sent. Jag hade sprungit 500 m för långt och var på fel sida en jätteravin. Jörgen kunde komma igen vilket var starkt gjort och sprang resterande del utan misstag.Växlingsplacering 69. – Minns att jag var smådeppig efteråt och klagade en del. Klubben som hade granntältet snappade upp det hela och ropade ’gu va dålig du är’ och kastade kottar på mig. Som helhet var det kul att det gick så bra för laget. Sammantaget ett roligt minne.

Niclas Hällström går i mål.

Sista sträckan var vikt för Niclas Hällström. Niclas är en av de snabbaste orienterarna som representerat OK Nolaskogsarna och blev på hösten samma år juniorlandslagsman. När Niclas gick ut på sista sträckan, så var en viss Jörgen Mårtensson (världens snabbaste på den tiden) knappt 2 minuter bakom. Jörgen var snart uppe vid sidan av Niclas. – På natten hade jag legat i tältet och halvsovit. Visste inte om jag hade drömt eller ej när jag hörde växlingsplaceringar som  9 och 11. Var det sant eller en konstig dröm? säger Niclas. –När jag såg Jörgen första gången på banan så begrep jag inte att det var han. Men när jag skulle springa ikapp killen så var det inte det lättaste. Vi kom i alla fall ihop och sågs under stor del av banan. Jörgen var två minuter före i mål, ett strålande lopp av Niclas och avancemang 14 placeringar till plats 55. Även Niclas gjorde ett kort gästspel på årets O-Ringen, men inte som löpare. – Jag har en längre tid haft problem med s.k. gubbvad och springer inte. Det blir en del cyklande på mountainbike för att få komma ut i skogen, avslutar Niclas som bor i Uppsala men har hela världen som arbetsfält, nyss hemkommen från Abidjan när jag får tag på honom.

Det var ett ungt lag vi hade; 19-29-20-24-18-22-19 år. Förhoppningarna fanns om flera kommande succé-Jukola  och chanserna kom verkligen också. Det finns alltså många fler historier, men dom får vi ta en annan gång. Det här kvarstår ännu som klubbens bästa Jukola-placering för herrar!